According to
Ten Daily (Australia),
The greatest love stories in literature are curiously devoid of the kiss. From Austen’s Pride and Prejudice to Brontë’s Wuthering Heights -- never was even a chaste kiss on the lips expressed between protagonists Lizzy and Mr Darcy or Catherine and Heathcliff. (Lisa Portolan)
Writer
Maryse Condé has contributed a column to the Swedish newspaper
Dagens Nyheter.
Men det var inte självklart att jag skulle skriva. När jag var tio eller tolv år gammal fick jag en bok i födelsedagspresent av en vän till min mor, som precis som hon var lågstadielärare. Hon visste att jag redan hade en massa böcker av författare som Flaubert, Balzac, Maupassant, Apollinaire och Rimbaud och ville ge mig något originellt. Boken var ”Svindlande höjder” av Emily Brontë. Jag började läsa i sängen samma kväll. Efter några sidor var jag fast. Jag skrattade och grät. Precis som huvudpersonen Cathy ropar ”Jag är Heathcliff!” så var jag på vippen att ropa ut ”Emily Brontë, det är jag!”
Någon kanske tycker det låter konstigt att en ung flicka från Guadelope kunde identifiera sig så intensivt med en engelsk prästdotter som levde sitt liv på Yorkshires hedar. Men sådan är nu litteraturens magi. Den erkänner inga gränser och har plats för alla de ouppnåeliga drömmar, besattheter och begär som förenar olika läsare oberoende av tid och rum.
När jag flera år senare besökte Japan drabbades jag av samma känsla. Det är stor skillnad på mig och en japan, både kroppsligen och vad gäller vad vi läst i skolan och i livsstil. Men I samma ögonblick som en översättare började läsa en av mina texter på japanska fylldes rummet av en stark känsla av gemenskap.
Dagen efter natten då jag började läsa Brontë sprang jag över till mammas vän för att tacka henne och berätta vilken inverkan hennes gåva haft på mig. Naivt nog slutade jag med att säga: ”Du ska få se att jag en dag också blir författare, och de böcker jag tänker skriva ska bli lika vackra och mäktiga som Emily Brontës.” Hon gav mig en förvånad, lite sorgsen blick och sade: ”Vad snackar du om? Såna som vi skriver inte böcker.”
Vad menade hon då med ”såna som vi”? Kvinnor? Svarta? Invånarna på små bortglömda öar? Det får jag nog aldrig veta. Men samtalet gjorde mig helt förstörd.
Som en följd av det kunde jag aldrig påbörja en ny roman utan att känna att jag var på väg in i en återvändsgränd. När jag sedan började skriva min egen version av ”Svindlande höjder”, som fick titeln ”La Migration des Coeurs” på franska och ”Windward Heights” på engelska, tyckte jag att jag hädade. Tack vare detta pris känner jag nu att jag besegrat en trefaldig utmaning. (Translation)
AnneBrontë.org has an article on the publication of
Agnes Grey in December 1847.
0 comments:
Post a Comment