Saturday, December 05, 2009

Saturday, December 05, 2009 9:38 am by M. in , , , , ,    No comments
Yesterday's auction at Christie's opens the news today with the Telegraph & Argus highlighting, as we reported yesterday, that the Brontë Society was able to successfully bid at least for one of the lots. The figures of the article are not exactly right (check our previous post) though.
Bronte guardians were celebrating today after successfully bidding to buy one of the rarest Charlotte Bronte manuscripts.
They paid 50,000 US dollars at an auction in New York today for the miniature manuscript of two poems which she wrote in 1829 as a 13-year-old when living at the Bronte Parsonage with her sisters and brother.
The Bronte Society was able to bid for the lot, part of the William E Self collection, thanks to cash help from the Victoria and Albert Museum in London.
They were unable to stretch to the 70,000 dollars which was paid for the first edition of Emily Bronte’s Wuthering Heights which contained Charlotte’s pencilled-in corrections.
Ann Dinsdale, Bronte Parsonage Museum collections manager, who described the auction as the “sale of the century”, was delighted.
She said: “We didn’t expect to get anything and thought we’d come away empty-handed so this acquisition of such an early and rare manuscript is great news.
“It’s an iconic piece and at last coming back to Haworth where it was first penned. We can’t wait to see it.”
Now she is waiting for the next big sale which will take place at Sotheby’s in London, on Thursday, December 17, which among the lots includes an artist’s box and a collection of pencil drawings owned by Emily and a writing desk which belonged to Charlotte, author of Jane Eyre. (Clive White)
Jane Smiley recommends some Penguins for Christmas in Los Angeles Times:
And here come more, from that old standby Penguin, although, as if to confound expectations, the paperback publisher has issued a collection of eight classics in hardcover, including "Sense and Sensibility" (410 pp., $20), "Wuthering Heights" (354 pp., $20) and "The Picture of Dorian Gray" (254 pp., $20). They are beautiful, they are tactile, covered in cloth with embossed designs. When I invite my friends over, they look at the covers, flip them over, feel the deckle-edged pages, open them to see the typeface. One friend, busy and involved with the newest of new media, at once imagines herself reclining on a brown leather couch and reading "Jane Eyre" (578 pp., $20) at her leisure -- 26 ounces, black covers embossed with shiny red leaves, a red ribbon bookmark twinkling from the bottom edge.
Other Brontë-related suggested gifts: The Express Night Out recommends Coralie Bickford-Smith's covers for Jane Eyre and Wuthering Heights and The Globe and Mail suggests the CSA's audiobook Brontë Collection.

If Charlotte knew when she penned Napoleon and the Spectre in 1833 that in 2009 a reviewer of an English audiobook of Napoleon Bonaparte's novella Clisson et Eugénie (1795) would compare it to Wuthering Heights...
Since less than half of these precious 55 minutes are Napoleon's actual words, for the introduction to call Clisson and Eugénie a novel is pushing it. I'm not complaining. Brief as it is, it gives us a glimpse into the great man's mind. I was aware that, in the first year of his final exile, Boney dictated The Memorial of St Helena, a much-embellished quasi-autobiography for posterity, to a retainer, but I had no idea that in 1795, aged 26, he'd tried his hand at chick-lit. That's unfair. Had we been given the complete book, instead of this tantalising scrap salvaged from six fragments 19 lines to 13 pages long found in his desk, who knows what might have emerged? An epic love story to rival Wuthering Heights or Anna Karenina? (Sue Arnold)
And did you know that Van Gogh read Charlotte Brontë? From the Nouvel Observateur:
Il n'empêche. Vincent va continuer à croire. Mais cette fois c'est à la création qu'il dédie son existence, toute son existence. Pas une lettre, pas un paragraphe presque sans qu'il évoque un peintre (Rembrandt, Millet, Corot), une lumière, une couleur qui lui rappelle celle d'un tableau. Il cite abondamment aussi ses lectures (Shakespeare, Charlotte Brontë, Dickens, Balzac, Zola). «Lire des livres, écrit- il, c'est comme regarder des tableaux : il faut sans le moindre doute, sans hésitation, en toute certitude, trouver beau ce qui est beau.» (Bernard Géniès) (Google translation)
The China Post reviews Jill Foulton's The Joy of Eating and its Brontë connection:
Familiar scenes from acclaimed novels have been cherry-picked and glazed. Emily Bronte's Catherine and her primrose-in-porridge flirtation with Mr. Heathcliff made it in the section titled “Amuse-Bouches.” (Lydia Lin)
More references. In City Journal there's a review of The Age of Wonder: How the Romantic Generation Discovered the Beauty and Terror of Science by Richard Holmes:
His Romantic scientists have a “reckless” love of discovery, a Faustian desire for knowledge “at any cost,” and an urge to “experience the Sublime.” They have an “almost mystical” conception of their vocation and powers of intuition allied “very closely to poetic inspiration and creativity.” A familiar character, then, the Romantic scientist, a diabolic genius after the fashion of Manfred and Heathcliff: the daring flights of his “Eureka” moments are touched with the imagination of “Frankenstein nightmare.” (Michael Knox Beran)
We read in the Milwaukee's Daily Magazine the experience of a Wuthering Heights (and Brontë) virgin:
The only one available was Emily Bronte's Wuthering Heights. I was excited to begin. So much so, that I became mesmerized with even the Introduction by some Diane Johnson, the Biographical Note from Emily's sister Charlotte, then the Editor's Preface -- all parts I normally skip. I am not a very patient reader. The tale must grip me enough in the first chapter to hold me through the rest. So I was amused that I learned more about the author than I anticipated.
Emily was one of six children who moved to a village in Haworth, England in 1820. Her father was a reverend and their new parish home, Haworth Parsonage still stands to this day. The hills and moors of the land behind them is the backdrop of Wuthering Heights, a fictional gloomy estate. Emily's mother and two older sisters passed on due to illnesses. The remaining four children, Emily, Branwell, Charlotte and Anne all lived only until their early 30s, dying from alcoholism, tuberculosis and complications during pregnancy.
I did not realize Emily's sisters Charlotte and Anne were authors as well, penning Jane Eyre and Agnes Grey under the names of Ellis and Acton Bell. Emily was the third brother, Currer (sic). They were "brothers" for fear of judgment and stripped credibility simply because they were female. Unfortunately, Emily died a year after Wuthering Heights was published and was met with poor reviews.
In reading the book, I found myself confused at first knowing the author was a woman, penning under a male alias but with feminine insights. Was it believable at that time? Critics said no. Some of the thoughts were also controversial and a bit edgy. I kept a flowchart to keep the characters, respective ancestries and roles in order. The style of writing compelled and engaged the reader, though staying engaged was necessary in order to understand everything in context. I also noticed interesting details like the overuse of colons within one sentence. As a lover of grammar, I did not know this was "legal." I enjoyed Bronte's way of capturing little nuances in the relationship dynamics as well. The storyline itself was a bit challenging to follow. The love that developed between the orphan Heathcliff and Catherine, the daughter of the family who raised him, was rich and complicated. Catherine married another, Edgar Linton, for advancement in society, though she loved Heathcliff. When she passed away, Heathcliff went mad. His growing vindictiveness for all who wronged him juxtaposed with his love for Catherine was...complicated, e.g. locking up Catherine's daughter to force her to marry his son in order to acquire the wealth of his arch enemy, Catherine's father. Oy.
It was interesting to imagine what life might have been like at that time -- everyday speak was proper; the writings were complicated, Shakespearian and poetic - all based on simple living and a finite amount of knowledge for that timeframe. Limited knowledge in what existed - travel, other cultures, medicine and technology that would have prolonged lives. But back then, death was just an accepted turn of events. Women's subservience in treatment, to the point of having to alias under a male counterpart in order to receive due judgment was a necessity. (Joy)
Several reviews of the Jane Eyre production in Stockholm have been recently published in the Swedish press: (Picture Source. Credits: Roger Stenberg)
Tipa Expressen:
Hon mindes honom faktiskt inte alls.
Jane Eyre var det förresten vi begick. Brontëpjäsen. Den med den galna kvinnan på vinden. Hela första akten är lysande. Själva scenografin är helt enastående, jag har aldrig sett något liknande. Jag tycker gott ni kan gå och se den.
Till dess kan ni följa teaterchefen Marie-Louise Ekmans filmade adventskalender på Dramatens hemsida. Det tänker i alla fall jag göra. Hur man nu ska hinna med allt man måste nu ända fram till jul. (
Cecilia Hagen) (Google translation)
Dagens Nyheter:
Säkert har fler än jag haft dubier inför iscensättningen av denna 1800-talsberättelse, som spinner kring temat fattig föräldralös flicka som omhändertas av elak, rik faster och skickas bort till fängelseliknande skola. En ”ful” flicka växer trots kärlekslöshet och svält upp till en självständig, klok, humoristisk kvinna och får plats som guvernant. Hon heter Jane Eyre och blåser in frisk vind i de kvava överklassammanhangen och vinner, efter diverse prövningar, den rike Herr Rochesters respekt och hjärta.
Ja visst, det är Askungen och hela rasket. Men romanen om Jane Eyre skiljer sig från annat i genren. Här finns en språklig rikedom, lyhört tillvarataget av översättaren Gun-Britt Sundström. Liksom en samtalets direkthet som här får ytterligare förhöjning i Martina Montelius dramatisering. Och den som oroat sig för stelt kostymdrama kan vara lugn. Regissören Ellen Lamms och scenografen Magdalena Åbergs öppning är genial.
Ur scenrummets vita tyg vandrar barnet Jane. I fonden en mörk port ur vilken allt småningom ska komma och försvinna; människor, känslor, miljöer. Magnus Fyrhakes videoprojektioner ger oss iskalla gemak, fester och parker – en scenisk Christoinstallation att ställa berättelsen i.
Här är det de udda figurerna, de som rör sig i kanterna på Julia Dufvenius tolkning av den egensinniga Jane, som tilldrar sig intresset. Ellen Lamms val att ge de äldsta skådespelarna rollerna som spelets yngsta är ett lyckokast. Björn Granath gör allvarlig burlesk av pennalisten till styvbror.
Basia Frydmans lilla Adéle är en stor liten teater i sig. Med desperat tillgjordhet ger hon ett tragikomiskt porträtt av ett övergivet barn.
Kicki Bramberg, i en rad matronaroller, nubbar sarkasmerna i scengolvet. Thèrèse Brunnanders Fru Fairfax slår på och av likt en fyr – jag blir lika fascinerad för varje blinkning – och Nadja Weiss gestaltar tyst förtvivlan i rollen som Rochesters vansinniga och inspärrade hustru. Hulda Lind Jóhannsdóttir kvalar in sin styvmorsroll bland Halloweenhäxorna och Pontus Gustavsson tycks lika undflyende lealös som sin karaktär Mason.
Huvudrollerna själva då? Julia Dyfvenius gör den modigt intelligenta Jane och Michael Nyqvist den desillusionerade Rochester. Visst, det är gott skådespeleri men ändå. Michael Nyqvists Rochester är mer av snäll labrador än strävhårigt morrande schäfer och Julia Dufvenius får arbeta hårt mot motståndet från sin egen skönhet. Stundtals hittar hon ändå så rätt ner till Janes underliggande raseri.
I första akten lyfter Ellen Lamms uppsättning och vi får ett livfullt ping-pongande av språkliga metaforer och ett lyssnande skådespeleri. Dufvenius – Nyqvist och kompani gör det smart, roligt och annorlunda. Men vad som händer efter paus förstår jag inte. Det är som om någon satt en nål i den vita tygballong som svävade så högt. Med ett långt pys rinner koncentration och laddning bort. Så synd på en så lovande uppstigning. (
Pia Huss) (Google translation)
Upsala Nya Tidning:
Jane Eyre räknas tveklöst till litteraturens genomlysta kvinnokaraktärer. Romanen från 1847 är en gastkramande skildring av en ung kvinnas liv och utvecklingsmöjligheter. Tillika är den ett intressant inlägg i den ständigt pågående debatten om kvinnors möjligheter att leva autentiska liv i förhållande till män och alla krav som ställs utifrån föreställningar om "kvinnligheten". Tämligen säkert är Jane Eyre också den roman från 1800-talet som har störst spridning i dag.
Men när jag får höra att Dramaten sätter upp Jane Eyre med vackra Julia Dufvenius som Jane och publikmagneten Michael Nyqvist som Rochester förhåller jag mig misstänksamt avvaktande. Dramaten - Sveriges viktigaste teaterinstitution - går från det ena publikfrieriet till det andra?
Det kan också finnas anledning att ställa sig undrande till varför klassiskt berättande romaner just nu verkar bli underlag för så mycket teater. Ett svar är förmodligen att kompetens i dramatiskt berättande blir allt ovanligare och att dramatisering av romaner då kan framtå som en genväg till intressanta historier.
På plats vid Dramatens lilla scen faller jag emellertid direkt. Martina Montelius (dramatisering), Ellen Lamm (regi) och Magdalena Åberg (scenografi och kostym) lyfter varsamt men tydligt Jane Eyre ur romanen, men med stor inlevelse i och respekt för Charlotte Brontës text och kontext. Precis som i romanen är det Janes berättelse som läggs fram, det är hennes röst vi hör och det är genom hennes temperament tolkat av Montelius som handlingen filtreras.
Julia Dufvenius gör Jane grå, men helt genomlyst av sin integritet som en fullständigt orubblig inre ledstjärna. Den gastkramande omgivning hon lever i fångas väl av Magdalena Åbergs lakansbehängda tunnel med en mörk trädörr i slutet. Videoprojektioner skapar effektivt de platser i den unga Janes livstunnel, där intrigen fram till äktenskapet utspelar sig. Med hjälp av sin näsduk kan Janes emotioner styra rörelserna i tunneln, tills den till slut brinner upp och Jane, utan att riskera straff, kan leva ut sina emotioner i världslitteraturens första jämställda äktenskap.
En ensemble av dubbelt så många kvinnor som män och ett myller av intressanta kvinnoroller är en ovanlighet som tagits väl tillvara. Michael Nyqvist gör en nedtonad men inåtvänt eldig och brysk herr Rochester. Det blir laddat.
Nadja Weiss spelar alldeles tyst den galna fru Rochester och högljutt fnittrig Rochesters flamma Blanche, vilka på så vis smälter samman så man förstår Rochester dragningar till dem båda och den utmaning Jane blir i hans liv. Basia Frydman gör Janes elev - lilla nippertippan Adèle - i alldeles underbart samförstånd med en psykologiskt övergiven flickunges sökande efter bekräftelser.
Skådespelarkonsten är genomgående på högsta nivå och Jane Eyre har blivit en både angelägen och underhållande pjäs om mänsklig integritet. Samtidigt visar den upp en förebildligt lyhörd konstnärlig självständighet i själva romandramatiseringsprojektet. (Anna Nordlund) (Google translation)
Bookreporter publishes an excerpt from Beginner's Luck: Hallie Palmer Series, Book 1 by Laura Pedersen which includes a Jane Eyre reference, the Denver Post reports new performances of The Mystery of Irma Vep (presented by TheatreWorks at the Bon Vivant Theater), both Jules se livre and Mon coin lecture review Agnes Grey in French, Orgia Literária posts a lenghty article about the Brontës and Wuthering Heights in particular (in Portuguese),

And let's finish with John Mark N. Reynold's Twitter page with contain some good Jane Eyre facts (in the best Chuck Norris facts tradition):
If Jane Eyre fought Chuck Norris, she would first make him stand up straight, slap him, and walk away the winner.

Jane Eyre would tell global warming to "stop this nonsense now." And it would. (Check more)
Categories: , , , , ,

0 comments:

Post a Comment